Nytt på min blogg

Jag har lagt till Reaktioner på min blogg.

Ibland kan det ju kännas som det tar lite för lång tid att kommentera något så istället så har jag nu fyra knappar som ni kan klicka i. Lite a la Facebook. Gilla, ogilla, intressant osv.

Så klicka på nu!

Byte av karriär?

Kvinnan som behandlar mig tyckte att jag borde vidareutbilda mig. Hon tyckte inte att det verkade som om jag fick tillräckligt med stimulans på mitt nuvarande arbete. Hon kan ha rätt, jag tycker inte alltid att det är så roliga arbetsuppgifter. Förutom tidningen som vi arbetar med. Den är roligt! Fast den tar ju inte så mycket tid, den kommer ut varannan månad. Den ges ut till alla sekreterare inom divisionen jag arbetar på.

Kvinnan menade säkert att jag skulle få någon slags kompetenshöjning på mitt nuvarande arbete men jag kan ju inte låta bli att vara lite drastisk och tänka stort. Jag gick därför in på arbetsförmedlingens hemsida och gjorde ett intressetest, för att se vad jag skulle passa att arbeta med.

På första plats kom "informera" där bland annat sekreterare var med (det jag redan är alltså), på andra plats kom "litteratur, film, musik etc" där bland annat författare var med (det jag allra helst vill bli alltså) och på tredje plats kom "ge stöd och råd" där bland annat kurator fanns med.

Bland alla jobbförslag fanns två som jag inte tänkt på men som verkade intressanta. Curator och förlagsredaktör. En curator har hand om konstutställningar. Eftersom jag älskar konst och tycker om att arrangera saker så vore det riktigt spännande. En förlagsredaktör hjälper författare med språket och med faktafel innan boken publiceras. En förlagsredaktör behöver ha språkkänsla, vara allmänbildad samt att ha ordningssinne. Låter lite grann som jag :P

Tyvärr så är båda två väldigt små yrkesgrupper och svåra att få jobb inom. Dessutom har jag varken utbildning inom konstvetenskap eller litteraturvetenskap. Fast det skulle vara väldigt roligt att studera det!

Jag kan inte heller låta bli att reflektera över vad andra människor har sagt att jag skulle passa att arbeta med genom åren. Min farmor tyckte att jag skulle passa som kallskänka eftersom jag var så duktig på att lägga upp mat och annat fint. Själv ville jag bli tandhygienist. Min faster var det och jag hade fått hjälpa henne "slurpa" folk i munnen en del lov och tyckte att det var så roligt. Jag praktiserade på folktandvården i nian och var fortfarande säker på att jag ville bli det. Men jag hade för dåliga betyg och kom inte in på utbildningen. Då lyckades pappa övertala mig att gå ekonomisk linje istället på gymnasiet trots att jag tycker ekonomi är det tråkigaste som finns.

Efter gymnasiet ville jag bli hotellreceptionist. Jag påbörjade en utbildning till det men den var riktigt dålig, omotiverade lärare och en ännu mer omotiverad rektor. Jag hoppade av skolan och började arbeta på tingsrätten i Huddinge istället.

Under åren har en person tyckt att jag skulle passa som fritidsledare, en tyckte att det var slöseri med talang eftersom jag inte jobbade inom skolan, flera personer har sagt att jag borde bli författare, en tyckte att jag skulle bli bibliotekarie. Nu senast var det ett par som tyckte att jag skulle passa förträffligt som barnmorska. Ja, det är väl alla småflickors dröm men jag har aldrig funderat allvarligt på det. Skulle vara trevligt dock.

Fast egentligen tror jag att största problemet med mitt jobb idag är att jag sitter i Huddinge och skriver journaler åt en avdelning i Solna. Jag känner inte riktigt att jag är en del av verksamheten. Jag vet ju inte ens hur läkarna ser ut som jag skriver åt! Och jag är en social person. Dessutom så kunde det vara lite trevligt att få lite feedback ibland. I nästa vecka har jag utvecklingssamtal med chefen. Passar ju ganska bra när jag har så många funderingar. Får hoppas att hon har några bra förbättringsförslag och kanske en roligt utbildning att komma med!

Nobben igen...

Bokförlaget har hört av sig. De hade läst min bok med största intresse men tyvärr så hade de inte utrymme för den i sin utgivning. Flummigt svar, förstår inte riktigt vad de menade med det. Antar att de tyckte den var usel. Eller nåt.

Men jag är imponerad av deras snabbhet, en vecka bara tog det.

Först blev jag besviken förstås men så tänkte jag på en manlig barn- och ungdomsförfattare som jag läste om för en tid sedan. Han berättade att det tog lång tid för honom innan han fick något publicerat. Han skulle faktiskt kunna tapetsera en liten toalett med alla refuseringsbrev han hade fått genom åren. Idag har han gett ut många barn- och ungdomsböcker.

Jag kommer att skicka in samma bok till fyra andra förlag i nästa vecka för jag tycker den är mycket bra. Till hösten har jag planerat att gå en kvällskurs i barnboksförfattande. Ska bli trevligt och lärorikt. Kanske kan jag också få klart för mig vad mina böcker faller på. Lärare är en känd barnboksförfattare.

Jag är faktiskt piggare nu. Innan jag började på behandlingen så var jag alltid tvungen att gå och lägga mig en stund när jag kom hem från jobbet. Det första jag gjorde var att gå in i sängkammaren och dra ner rullgardinen och hoppa ner i sängen. Ibland somnade jag, ibland vilade jag bara. Ibland orkade jag inte göra någonting efter det, ibland orkade jag laga mat.

Nu har jag inte längre något behov av att lägga mig i sängen. Jag vill alltid vila när jag kommer hem men det räcker med att halvligga i soffan eller sitta framför datorn en stund. Så skönt! Jag är mycket trött när jag ska gå och sova för natten men det är helt underbart att orka sitta uppe på kvällarna och prata med familjen.

I morgon ska jag gå min nionde gång på behandlingen. Därefter är det tre veckors paus innan behandlingen börjar med nio gånger till. Sen är jag riktigt piggelin! Hoppas jag :)

Bokförlag och behandling

Jag har äntligen orkat ta tag i och ringa bokförlaget som jag skickade in mitt manus till i slutet av oktober. Jag har ju inte hört något ifrån dem trots att de brukar ge svar inom två månader.

Jag fick prata med en trevlig tjej som hette Therese. Det visade sig att mitt manus inte kommit fram. Hon letade ordentligt men kunde inte hitta något. Vad som hände i oktober kunde hon inte svara på eftersom hon inte jobbade där då. Hon bad mig skicka in manuset på nytt och det gjorde jag illa kvickt. När hon mottagit det så mejlade hon mig och berättade att hon skulle läsa den på en gång och sedan ta upp den till diskussion i deras manusgrupp.

Jag tänker att det kanske inte bara är dåligt det som hänt. Nu kommer hon ju ihåg mitt namn och har pratat med mig. Kanske, kanske kan det ge mig lite plus när den ska bedömas. Så nu går jag och väntar och väntar igen...

Angående behandlingen så håller vi på för fullt både dottern och jag. Dottern mår redan bättre efter bara två behandlingar och jag mår lite bättre efter sju. Men jag får skylla mig själv, säger damen som behandlar oss, eftersom jag lusat ner mig kropp med kortison i så många år. Då tar det längre tid. Fast det tar jag inte åt mig av för jag har ju bara lyssnat på läkarna och vad de ansett varit bäst.

Jag har sänkt mina doser astmamediciner dock och det har gått bra. Svårt att förstå eftersom jag senast i höstas var så dålig i min astma att jag knappt kunde gå i trappor. Men jag antar att behandlingen är verksam. Det går inte att förklara på annat sätt. Helt vågar jag inte sätta ut medicinerna utan läkares råd och hjälp. En sådan ska jag träffa i nästa vecka. Antar att han kommer tycka att jag är helt vrickad.

Men mer om den fortsatta behandlingen nästa gång. Och glöm inte att hålla tummarna att de ska gilla min bok!!!

Hoppas det händer nåt snart...

Livet är inte så jätteroligt just nu måste jag erkänna. Jag är trött hela tiden och orkar inte göra något annat än att jobba. De flesta dagarna så sover jag en timme när jag kommer hem från jobbet och sedan går jag upp och lagar mat. Sedan ligger jag på soffan eller i min säng och bara väntar på att klockan ska bli nio så att jag får sova.

Dessutom så har min dotter börjat få smärtattacker igen. Hon hade det för ca två år sedan vid flera tillfällen och det var då vi äntligen fick komma till smärtkliniken. På smärtkliniken fick hon förståelse för att hon hade det jobbigt. De förklarade att nerverna signalerade smärta fast hon inte borde ha ont. Sen fick hon gå till en psykolog som försökte lära henne att leva med smärtan. Det var det bästa vi hade hört efter besök hos 7-8 specialister som inte kunde hjälpa henne, så vi köpte det och försökte göra som de säger. Nu har smärtattackerna kommit tillbaka och det är riktigt jobbigt att se henne ha så ont att hon skakar. Hennes sorg över att må så här är nästan ännu värre att se.

Så för två veckor sedan bad jag till Gud och sa att nu får det vara nog. Jag orkar inte se henne plågas mer. Hon har snart haft ständig värk ifyra år. Jag bad honom också att hjälpa till och leda mig dit där hon kommer att få hjälp. Jag bad detta flera kvällar i rad.

På söndagen fick hon en smärtattack mitt under mötet. Efter mötet kom flera människor fram och ville ge tips och råd om folk som kunde hjälpa henne. Jag lyssnade med ett öra för förutom specialistläkare så har vi besökt ett antal alternativa behandlingar som inte har hjälpt någonting. Jag och min dotter är trötta på att läga tid och pengar som inte leder någonstans.

Söndagen efter kom en kvinna i kyrkan fram till oss med en broschyr om en terapi som skulle hjälpa dottern trodde hon. Hon berättade också en fantastisk berättelse om hur hon hade letts dit på ett märkligt sätt, som om det var meningen att det skulle ske, dörrar som borde varit låsta öppnades osv. Jag tog artigt lappen och lovade att kolla på hemsidan. Det gjorde jag inte.

På måndagen ringde kvinnan och sa att hon hade ordnat en tid till dottern redan tisdag morgon. men då hade dottern nationellt prov i skolan så hon kunde inte gå. Hon föreslog då att jag skulle gå istället, det skulle säkert vara bra för mig och min trötthet också. Jag tackade artigt nej och gick och lade mig för att sova.

På morgonen när jag var yrvaken kom en tanke till mig. Tänk om det här är bönesvaret som jag så gärna ville ha. Tänk om det här kommer att hjälpa min dotter. Det vore ju väldigt oartigt att tacka nej till hjälp man får, eller hur? Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att gå dit själv och ta reda på vad detta var för någonting.

Sagt och gjort, jag åkte dit. Kvinnan berättade en hel del om behandlingen, hur den gick till och varför det hjälpte. Hon berättade om otaliga människor som hon hade hjälpt. Hon lovade att min dotter skulle bli smärtfri och glad. Hon lovade även att jag skulle bli pigg och orka jobba heltid igen. Det lät nästan för bra. Jag tvivlade men ändå hoppade jag på det, både för min dotters del och för min egen del. Jag är livrädd att det inte ska göra oss bättre men det känns som om det är värt ett försök. Jag har blivit ledd dit och som vi har det just nu så har vi inget liv. Inget roligt liv i alla fall.

Januari har varit seg...

Trött, trött, trött. Har inte kunnat utföra så mycket pga denna trötthet. Jag har inte fått något skrivet för först funkade inte armen och sedan var jag trött (jag vet att jag tjatar).

Jag blev dessutom less på alla förkylningar som kommer över mig med jämna mellanrum så jag gick till hälsokosten och killen i affären lurade på mig en hel del tabletter som skulle öka immunförsvaret. Dyrt blev det. Men eftersom förkylningarna har kommit med fyra veckors mellanrum så borde jag se resultat om en vecka. Ska det fungera eller inte? Har jag kastat bort pengarna?

Lite har jag ialla fall gjort. Jag har funderat lite mer på det där med att skriva lättlästa böcker. Jag tog mig en sväng på internet och såg vad jag kunde hitta där. Jag hittade ett bokförlag som bara ger ut lättlästa böcker för barn och ungdomar. Där hittade jag lite riktlinjer som man kan gå efter för att se om man skriver lättläst.

Jag lärde mig att det finns ett läsbarhetsindex som man kan kolla sina texter i. Det heter LIX. Helt enkelt kan man klistra in sin text där och sedan räknar den automatiskt ut vad för LIX boken man skrivit har. Jag plockade ut några bitar ur en av mina böcker och testade. Mitt LIX var mellan 15-31. Kanske inte så bra eftersom de endast ger ut böcker med LIX under 20.

Men jag förstod ganska snabbt vad för fel jag har i texterna. Jag använder för långa sammansatta ord. Men det är ju ganska lätt att ändra. Jag får dela upp orden eller ändra dem till enklare helt enkelt.

Men det är inte bara läsbarhetsindex de går på utan även på hur många personer som finns med i boken, hur många platser boken utspelar sig på osv. Det får inte vara några parallellhistorier t.ex. Jag känner väl att där har jag nog redan fattat en del. Skönt att man inte behöver ändra allt.

Som bonus på allt det här inbjöd de mig att skicka in mina böcker till dem för bedömning inför eventuell utgivning. Vi får se vad det blir av det.

Nyår

Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig. Naivt va? Med både make och son förkylda så var det givet att jag också skulle bli förkyld. Första dagen på året också, och jag som lovat mig själv att jag inte ska vara lika mycket sjuk detta år som förra. Bra början va?

Men lite orkade jag göra i alla fall. Jag gick igenom alla mina papper i mitt sängbord. Helt otroligt mycket som får plats där. Då hittade jag min första bok som jag skrev för 9-10 år sedan - Clara och hästskojarna. Jag kunde ju inte låta bli att krypa upp i sängen och läsa den. Det tog en timme blankt. Sist jag läste den var för fyra år sedan. Då läste jag den för Angelina eftersom hon skulle fylla 12 år, tjejen i boken är nämligen 12 år. Jag måste säga att den är mycket bra, och spännande.

Min önskan har varit att skriva enkla böcker så att även de med läs- och skrivsvårigheter ska orka läsa och få in en läsglädje. Jag tycker själv att jag har en fallenhet för det enkla så att säga. Och med två barn med dyslexi så vet jag hur svårt det är att motivera dem till att läsa böcker. Ofta måste de läsa böcker som är menade för yngre barn eftersom det är det enda de orkar komma igenom i textmängd. Detta är självklart något som jag kommer att fortsätta med.

Men senaste halvåret har jag funderat mycket över att jag vill utveckla mitt skrivande lite. Att få skriva lite mer invecklat. Jag har flera gånger sagt att jag vill skriva som Stephenie Meyer gör. "Jasså, du vill skriva om vampyrer" har jag alltid fått som kommentar då. Men, nej. Det vill jag inte. Det är hennes skrivsätt jag vill åt, jag tycker om det sätt hon skriver på. Trots att förstå-sig-påare påstår att hon skriver som en kratta så tycker jag om det. Deras åsikter är inget att bry sig om, hon har sålt 65 miljoner böcker med sin kratt-stil!

Så nu har jag plockat fram "Om jag kunde drömma" igen och försöker få in lite av hennes känsla i mitt skrivande. Sedan övar jag på olika scenarion i mitt inre med min egen frontfigur i den tänkta boken om Laura, en snart 16-årig flicka och hennes äventyr. Önskar mig lycka till!

Sen har jag hunnit fundera lite på nyårslöften. De senaste fem åren har jag istället för de klassiska nyårslöftena skrivit ner saker som jag vill ska hända, saker jag ska sluta göra och saker som jag vill lära mig. Det är mycket effektivt vill jag lova. Efter ett halvår kollar jag igenom om jag är på rätt väg och efter ett år summerar jag det hela och skriver en ny för nästföljande år. Det allra mesta har då varit uppfyllt. Det är mer som mål än löften och därför lättare att uppfylla.