Jag sitter och väntar på att min dotter ska göra sig i ordning så att vi kan åka. Idag ska hon få prova på akupunktur mot sin smärta. Vi har provat det mesta mot hennes smärta men inget har hjälpt. Får se om detta gör någon nytta. Hon är mer eller mindre livrädd just nu men jag tror att det kommer gå bra. Hon är inte rädd för smärta egentligen. Det kan man väl inte vara om man haft ont varje dag i 3½ år.
På skrivfronten är det lite rörigt just nu. Barnboken är klar och överlämnad till mannen och så långt är allt bra. Problemet är bara vad jag ska ta tag i nu. Det är rätt kaotiskt i mitt huvud, har hur många idéer som helst, frågan är bara hur jag reder ut kaoset.
Ska jag göra en fortsättning på boken som just nu ligger på bokförlaget? Om de inte vill ha den så vill de väl inte ha en fortsättning heller?
Ska jag göra en fortsättning på andra boken jag skrev? Den ville de inte ha på bokförlaget så då lär de verkligen inte vilja ha en fortsättning på. Men den vill jag verkligen skriva den ändå.
Eller ska jag skriva boken om ett mysterium på Gotland? Den kom jag på förra året då jag var där med familjen. Den är klar i huvudet så det skulle funka.
Eller ska jag skriva ytterligare en barnbok? Målet för årets semesterresa var ju reserch för den. Fast det är ju inte någon bra idé att lägga över ännu mer tecknarjobb på mannen då han inte ens börjat på den förra.
Eller ska jag ta fram den första boken jag skrev och redigera den? Till den har jag material till 2-3 böcket till. Det är den enda av böckerna som har någon likhet med min barndom/ungdom.
Tycker ni det låter rörigt? Det är ingenting mot vad det är, inne i mitt huvud. :P
torsdag 29 oktober 2009
lördag 24 oktober 2009
Opera
Jag har varit och sett operan Spader Dam av Tjajkovskij med min mamma.
Jag älskar opera och har gjort den en längre tid men det är på senare år som jag har haft tid och ekonomi för att kunna gå och uppleva detta live. Varför jag älskar opera är svårt att förklara. Kanske för att man upplever opera med så många sinnen. Man både lyssnar, tittar och känner opera. Jag kommer ofta på mig själv när jag är på opera att jag bara sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.
Spader Dam är en av de bästa operor jag har sätt måste jag säga. Ofta består berättelsen i operor om intriger, kärlek, förvecklingar och mord. Så även i detta fall. Spader Dam var en kvinna som hade hemligheten i hur man vinner i kortspel. En olyckligt kär man ville ha hemligheten så att han blev rik och kunde rymma med sin älskade. Kvinnan han älskade missförstod det hela och allt slutade med ond bråd död...
Min favorit-baryton var med - Marcus Jupither. Det som var lite synd i den här operan var att han inte riktigt fick någon egen hel sololåt för jag älskar verkligen hans röst och den klang han har i den. Men det som var roligt var att hans roll var en rolig man och han var riktigt bra i den rollen. Jag skrattade gott när han stod på ett bord och sjöng med bar överkropp och gungade med sin stora mage. Han bjöd verkligen på sig själv.
Huvudrollen som den olyckligt förälskade Herman spelades av Aleksandrs Antonenko. En ny bekanskap för mig men jag blev glatt överraskad. Han sjöng otroligt bra (tenor) men han var även mycket uttrycksfull och gav allt för sin roll. Han är absolut en ny favorit för mig. Lisa, målet för hans kärlek spelades av Inessa Galante. Mycket duktig även hon.
Nästa gång vi går på operan är det balett som gäller. Nötknäpparen.
Jag älskar opera och har gjort den en längre tid men det är på senare år som jag har haft tid och ekonomi för att kunna gå och uppleva detta live. Varför jag älskar opera är svårt att förklara. Kanske för att man upplever opera med så många sinnen. Man både lyssnar, tittar och känner opera. Jag kommer ofta på mig själv när jag är på opera att jag bara sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.
Spader Dam är en av de bästa operor jag har sätt måste jag säga. Ofta består berättelsen i operor om intriger, kärlek, förvecklingar och mord. Så även i detta fall. Spader Dam var en kvinna som hade hemligheten i hur man vinner i kortspel. En olyckligt kär man ville ha hemligheten så att han blev rik och kunde rymma med sin älskade. Kvinnan han älskade missförstod det hela och allt slutade med ond bråd död...
Min favorit-baryton var med - Marcus Jupither. Det som var lite synd i den här operan var att han inte riktigt fick någon egen hel sololåt för jag älskar verkligen hans röst och den klang han har i den. Men det som var roligt var att hans roll var en rolig man och han var riktigt bra i den rollen. Jag skrattade gott när han stod på ett bord och sjöng med bar överkropp och gungade med sin stora mage. Han bjöd verkligen på sig själv.
Huvudrollen som den olyckligt förälskade Herman spelades av Aleksandrs Antonenko. En ny bekanskap för mig men jag blev glatt överraskad. Han sjöng otroligt bra (tenor) men han var även mycket uttrycksfull och gav allt för sin roll. Han är absolut en ny favorit för mig. Lisa, målet för hans kärlek spelades av Inessa Galante. Mycket duktig även hon.
Nästa gång vi går på operan är det balett som gäller. Nötknäpparen.
måndag 19 oktober 2009
Helgen
I helgen har jag inte fått något skrivet. På fredagen hade jag ingen lust (även solen har sina fläckar, hehe) och på lördagen åkte vi till Borås för att fira en väninnan som just fyllt 40 år och då hade jag inte tid.
Annars så är jag klar med hela barnboksberättelsen. Det är några dialoger som jag inte är riktigt nöjd med så de måste jag klura på. Det som låter bra i huvudet blir inte alltid lika bra i verkligheten. Fast oftast blir det så tack och lov. Nu ska jag med varm hand lämna över den till min man så att han kan börja illustrera boken. Ska verkligen bli spännande att se hur han tolkar det hela. Kan tänka mig att han inte får riktigt fria händer, men lite. Vill nog gärna vara med och tycka en hel del.
Annars så är det ganska tråkigt att att redigera böcker jag skrivit tycker jag. Det är riktigt rolig att skriva dem men att sedan gå igenom dem gång på gång för att ändra och hitta fel osv är riktigt tråkigt. Måste ha riktigt bra pli på mig själv där. Sen blir man ju aldrig riktigt nöjd heller, skulle kunna ändra i oändlighet, men någon gång måste man säga stopp, nu blir det inte bättre.
Problemet är väl lite också att den nya boken som poppat upp i mitt huvud gör sig påmind varje dag och vill forma till sig. Jag är riktigt sugen på att sätta mig och skriva den. Men det är inte dags ännu. Mina berättelser är som dessertostar, de måste lagra till sig för att bli riktig bra. Så just nu mognar den för varje dag. Kanske till våren är det dags för den att rinna ur mig.
Satt förresten och surfade i lördags morse när jag väntade på att mannen skulle bli klar (det sägs att män får vänta på kvinnor hela tiden men i vår familj är det tvärt om) då råkade jag hitta en intressant blogg. Det är min sons (som är på mission) missionspresident som bloggar. Jag läste och tittade på bilderna och hittade faktiskt min förstfödde på några foton. Jag har lagt till den på mina favoriter här på min blogg, gå gärna in och titta. Min son tillhör Cardiff-distriktet just nu.
Annars så är jag klar med hela barnboksberättelsen. Det är några dialoger som jag inte är riktigt nöjd med så de måste jag klura på. Det som låter bra i huvudet blir inte alltid lika bra i verkligheten. Fast oftast blir det så tack och lov. Nu ska jag med varm hand lämna över den till min man så att han kan börja illustrera boken. Ska verkligen bli spännande att se hur han tolkar det hela. Kan tänka mig att han inte får riktigt fria händer, men lite. Vill nog gärna vara med och tycka en hel del.
Annars så är det ganska tråkigt att att redigera böcker jag skrivit tycker jag. Det är riktigt rolig att skriva dem men att sedan gå igenom dem gång på gång för att ändra och hitta fel osv är riktigt tråkigt. Måste ha riktigt bra pli på mig själv där. Sen blir man ju aldrig riktigt nöjd heller, skulle kunna ändra i oändlighet, men någon gång måste man säga stopp, nu blir det inte bättre.
Problemet är väl lite också att den nya boken som poppat upp i mitt huvud gör sig påmind varje dag och vill forma till sig. Jag är riktigt sugen på att sätta mig och skriva den. Men det är inte dags ännu. Mina berättelser är som dessertostar, de måste lagra till sig för att bli riktig bra. Så just nu mognar den för varje dag. Kanske till våren är det dags för den att rinna ur mig.
Satt förresten och surfade i lördags morse när jag väntade på att mannen skulle bli klar (det sägs att män får vänta på kvinnor hela tiden men i vår familj är det tvärt om) då råkade jag hitta en intressant blogg. Det är min sons (som är på mission) missionspresident som bloggar. Jag läste och tittade på bilderna och hittade faktiskt min förstfödde på några foton. Jag har lagt till den på mina favoriter här på min blogg, gå gärna in och titta. Min son tillhör Cardiff-distriktet just nu.
lördag 10 oktober 2009
Mikael Niemi
Vad kan man säga om honom..?
För en massa år sedan läste jag hans genombrottsbok - "Populärmusik från Vittula".
Det är en bok som man antingen älskar eller hatar. Det verkar inte finnas något mittemellan där. Jag älskade boken.
Okej, den var överdriven, den var knasig, den var svår att förstå stundtals men det var det som var charmen med den. Gränser som tänjdes, gränser som inte fanns, det fascinerade mig.
Jag har förstått att Niemi tycker om att kasta sig i genere, något liknande har han inte skrivit igen. Nu har jag precis läst klart hans bok "Mannen som dog som en lax".
Jag är inte lika fascinerad av den boken som den förra, tyvärr. Den var rätt förvirrande faktiskt. Jag var mycket osäker på vad det var för typ av bok. Var det en historiebok? (Hur gick det till egentligen när Sverige och Finland drog gränserna uppe i norr) Var det en faktabok? (Hur mår tornedalingar i dag) Var det en pekpinnebok? (Fy på Sverige som behandlad finsktalande tornedalingar illa). Jag vet inte. Men för mig verkade det inte som om alla kapitel hörde ihop med varandra, det var för långa avvikelser från själva historien.
Men nu var det nog så att det skulle vara en deckare. Fast jag tror nog mer att det var en kärleksberättelse. Ja, för mig var det så i alla fall, även om det var en udda kärleksberättelse.
För en massa år sedan läste jag hans genombrottsbok - "Populärmusik från Vittula".
Det är en bok som man antingen älskar eller hatar. Det verkar inte finnas något mittemellan där. Jag älskade boken.
Okej, den var överdriven, den var knasig, den var svår att förstå stundtals men det var det som var charmen med den. Gränser som tänjdes, gränser som inte fanns, det fascinerade mig.
Jag har förstått att Niemi tycker om att kasta sig i genere, något liknande har han inte skrivit igen. Nu har jag precis läst klart hans bok "Mannen som dog som en lax".
Jag är inte lika fascinerad av den boken som den förra, tyvärr. Den var rätt förvirrande faktiskt. Jag var mycket osäker på vad det var för typ av bok. Var det en historiebok? (Hur gick det till egentligen när Sverige och Finland drog gränserna uppe i norr) Var det en faktabok? (Hur mår tornedalingar i dag) Var det en pekpinnebok? (Fy på Sverige som behandlad finsktalande tornedalingar illa). Jag vet inte. Men för mig verkade det inte som om alla kapitel hörde ihop med varandra, det var för långa avvikelser från själva historien.
Men nu var det nog så att det skulle vara en deckare. Fast jag tror nog mer att det var en kärleksberättelse. Ja, för mig var det så i alla fall, även om det var en udda kärleksberättelse.
onsdag 7 oktober 2009
Barn 312
När jag gick i femte klass hade skolfröken högläsning i boken "Barn 312" av Hans Ulrich Horster. Det var inte på hennes rekommendation, hon tyckte egentligen att vi var för små för den, men vi tjatade så mycket att hon läste boken. Hon förklarade att boken innehöll många svåra namn så hon skrev upp alla karaktärer vartefter de dök upp i boken på blädderblocket i klassrummet. Det är allt jag minns av det, jag minns ingenting om vad boken handlade om men jag minns att jag tyckte den var bra.
För en tid sedan lånade jag boken av min arbetskamrat. Jag hade glömt bort att jag lånade den men när jag låg i min sjuksäng häromdagen fick jag syn på den och tog fram den. Jag har sträckläst den idag, från pärm till pärm. Den var mycket bra och spännande, lättläst. Men jag kom fortfarande inte ihåg något av händelsen vartefter jag läste.
Jag tycker att det är ganska fascinerande att en bok som skrevs i början av 50-talet fortfarande kan vara så intressant, det var en klassiker redan på 70-talet när fröken läste den för oss och den är en klassiker även idag. Tänk om man någon dag kunde skriva en klassiker själv. Som Vi fem-böckerna eller liknande.
Vilka böcker som är skrivna i nutid kommer att bli klassiker? Jag skulle gissa Twiligth, Arn-böckerna. Säkert fler, men jag kommer inte på fler just nu. Vilka tror ni?
För en tid sedan lånade jag boken av min arbetskamrat. Jag hade glömt bort att jag lånade den men när jag låg i min sjuksäng häromdagen fick jag syn på den och tog fram den. Jag har sträckläst den idag, från pärm till pärm. Den var mycket bra och spännande, lättläst. Men jag kom fortfarande inte ihåg något av händelsen vartefter jag läste.
Jag tycker att det är ganska fascinerande att en bok som skrevs i början av 50-talet fortfarande kan vara så intressant, det var en klassiker redan på 70-talet när fröken läste den för oss och den är en klassiker även idag. Tänk om man någon dag kunde skriva en klassiker själv. Som Vi fem-böckerna eller liknande.
Vilka böcker som är skrivna i nutid kommer att bli klassiker? Jag skulle gissa Twiligth, Arn-böckerna. Säkert fler, men jag kommer inte på fler just nu. Vilka tror ni?
tisdag 6 oktober 2009
Kepler
Jag har varit sjuk i flera dagar och inte orkat skriva något på egen hand. Istället har jag legat nedbäddad i min säng och läst en hel del.
Först började jag med årets mest omtalade bok - Hypnotisören av Kepler. Den är omtalad eftersom ingen till en början visste vem Kepler var. Det visade sig att det var en gift par som skrivit den tillsammans. Sen skulle den dessutom vara något ut över det vanliga. Mycket bra alltså. Vilken tur att jag fick låna den av min chef strax innan jag blev sjuk.
Det tog mig tre dagar att läsa den för den var tjock och jag var väl kanske lite trött. Var den bra då? Ja, det skulle jag nog vilja säga. Jag hade lite svårt att komma in i den, den var seg i början, men sen så blev den bättre. Om den var den bästa som jag läst är jag mer tveksam till.
Personer som beskrivs i boken är mycket sjuka (i huvudet), det beskrivs mycket våld och övergrepp. Jag tror inte på att böcker måste vara råa för att vara bra. Jag tror istället att man kan tona ner det hemska som finns i världen, det behöver inte komma upp. Vi mår inte bra av höra om ondskan, vi mår bättre av höra att allt kan bli bra och att det finns hopp. Den är min bestämda åsikt.
När jag läser böcker har jag också en förmåga att lägga märke till detaljer som inte stämmer. Stämmer och stämmer förresten, det är väl ändå upp till författaren att skapa den värld de vill, men om klockan är sex när de hämtar en person vid tåget, de väntar en stund och när de sedan åker iväg så är klockan tio i sex, då irriterar det mig. Man kan inte hitta på en värld där tiden går bakåt, om det nu inte är det som boken handlar om, fast så var inte fallet i den boken. Eller om en person i en bok åker till plantagen och köper en säck med 50 kg jord. Plantagen säljer inte 50 kg säckar, de säljer 50 liters säckar! 50 liter väger ca 25 kg.
Eller som i den här Keplerboken där sonen i boken får en spruta på en tisdag i början av boken. En tredjedel in i boken står det att han får sprutan en gång i veckan, varje måndag. Förvirrande! Trodde att det hade något med historien att göra men det hade det inte. De flesta böcker jag läser hittar jag sådant i, i Marklund, Läckberg, Kallentoft, Nilsonne osv. Det är lite oroväckande eftersom jag själv vill bli författare. Finns det verkligen ingen på förlaget som läser igenom böckerna och påtalar sådana brister??? Kanske bäst man skärper till sig och skriver rätt från början.
Först började jag med årets mest omtalade bok - Hypnotisören av Kepler. Den är omtalad eftersom ingen till en början visste vem Kepler var. Det visade sig att det var en gift par som skrivit den tillsammans. Sen skulle den dessutom vara något ut över det vanliga. Mycket bra alltså. Vilken tur att jag fick låna den av min chef strax innan jag blev sjuk.
Det tog mig tre dagar att läsa den för den var tjock och jag var väl kanske lite trött. Var den bra då? Ja, det skulle jag nog vilja säga. Jag hade lite svårt att komma in i den, den var seg i början, men sen så blev den bättre. Om den var den bästa som jag läst är jag mer tveksam till.
Personer som beskrivs i boken är mycket sjuka (i huvudet), det beskrivs mycket våld och övergrepp. Jag tror inte på att böcker måste vara råa för att vara bra. Jag tror istället att man kan tona ner det hemska som finns i världen, det behöver inte komma upp. Vi mår inte bra av höra om ondskan, vi mår bättre av höra att allt kan bli bra och att det finns hopp. Den är min bestämda åsikt.
När jag läser böcker har jag också en förmåga att lägga märke till detaljer som inte stämmer. Stämmer och stämmer förresten, det är väl ändå upp till författaren att skapa den värld de vill, men om klockan är sex när de hämtar en person vid tåget, de väntar en stund och när de sedan åker iväg så är klockan tio i sex, då irriterar det mig. Man kan inte hitta på en värld där tiden går bakåt, om det nu inte är det som boken handlar om, fast så var inte fallet i den boken. Eller om en person i en bok åker till plantagen och köper en säck med 50 kg jord. Plantagen säljer inte 50 kg säckar, de säljer 50 liters säckar! 50 liter väger ca 25 kg.
Eller som i den här Keplerboken där sonen i boken får en spruta på en tisdag i början av boken. En tredjedel in i boken står det att han får sprutan en gång i veckan, varje måndag. Förvirrande! Trodde att det hade något med historien att göra men det hade det inte. De flesta böcker jag läser hittar jag sådant i, i Marklund, Läckberg, Kallentoft, Nilsonne osv. Det är lite oroväckande eftersom jag själv vill bli författare. Finns det verkligen ingen på förlaget som läser igenom böckerna och påtalar sådana brister??? Kanske bäst man skärper till sig och skriver rätt från början.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)