Livet är inte så jätteroligt just nu måste jag erkänna. Jag är trött hela tiden och orkar inte göra något annat än att jobba. De flesta dagarna så sover jag en timme när jag kommer hem från jobbet och sedan går jag upp och lagar mat. Sedan ligger jag på soffan eller i min säng och bara väntar på att klockan ska bli nio så att jag får sova.
Dessutom så har min dotter börjat få smärtattacker igen. Hon hade det för ca två år sedan vid flera tillfällen och det var då vi äntligen fick komma till smärtkliniken. På smärtkliniken fick hon förståelse för att hon hade det jobbigt. De förklarade att nerverna signalerade smärta fast hon inte borde ha ont. Sen fick hon gå till en psykolog som försökte lära henne att leva med smärtan. Det var det bästa vi hade hört efter besök hos 7-8 specialister som inte kunde hjälpa henne, så vi köpte det och försökte göra som de säger. Nu har smärtattackerna kommit tillbaka och det är riktigt jobbigt att se henne ha så ont att hon skakar. Hennes sorg över att må så här är nästan ännu värre att se.
Så för två veckor sedan bad jag till Gud och sa att nu får det vara nog. Jag orkar inte se henne plågas mer. Hon har snart haft ständig värk ifyra år. Jag bad honom också att hjälpa till och leda mig dit där hon kommer att få hjälp. Jag bad detta flera kvällar i rad.
På söndagen fick hon en smärtattack mitt under mötet. Efter mötet kom flera människor fram och ville ge tips och råd om folk som kunde hjälpa henne. Jag lyssnade med ett öra för förutom specialistläkare så har vi besökt ett antal alternativa behandlingar som inte har hjälpt någonting. Jag och min dotter är trötta på att läga tid och pengar som inte leder någonstans.
Söndagen efter kom en kvinna i kyrkan fram till oss med en broschyr om en terapi som skulle hjälpa dottern trodde hon. Hon berättade också en fantastisk berättelse om hur hon hade letts dit på ett märkligt sätt, som om det var meningen att det skulle ske, dörrar som borde varit låsta öppnades osv. Jag tog artigt lappen och lovade att kolla på hemsidan. Det gjorde jag inte.
På måndagen ringde kvinnan och sa att hon hade ordnat en tid till dottern redan tisdag morgon. men då hade dottern nationellt prov i skolan så hon kunde inte gå. Hon föreslog då att jag skulle gå istället, det skulle säkert vara bra för mig och min trötthet också. Jag tackade artigt nej och gick och lade mig för att sova.
På morgonen när jag var yrvaken kom en tanke till mig. Tänk om det här är bönesvaret som jag så gärna ville ha. Tänk om det här kommer att hjälpa min dotter. Det vore ju väldigt oartigt att tacka nej till hjälp man får, eller hur? Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att gå dit själv och ta reda på vad detta var för någonting.
Sagt och gjort, jag åkte dit. Kvinnan berättade en hel del om behandlingen, hur den gick till och varför det hjälpte. Hon berättade om otaliga människor som hon hade hjälpt. Hon lovade att min dotter skulle bli smärtfri och glad. Hon lovade även att jag skulle bli pigg och orka jobba heltid igen. Det lät nästan för bra. Jag tvivlade men ändå hoppade jag på det, både för min dotters del och för min egen del. Jag är livrädd att det inte ska göra oss bättre men det känns som om det är värt ett försök. Jag har blivit ledd dit och som vi har det just nu så har vi inget liv. Inget roligt liv i alla fall.
